Dag 3, mina föräldrar

Dom har jag ju så att säga haft med från början... Objektivt sätt så har det nog varit bra föräldrar. De har alltid jobbat hårt, vi har bott och ätit bra och rest regelbundet på semester. När man blir äldre, typ 38, så har man ju dock analyserat det där lite närmare, också efter att jag själv fått barn. Fanns det tillräckligt med kärleksyttringar? Lades det tillräckligt på kläder? Fanns det en två-sidig kommunikation? Det jag tror påverkat mig mest var frånvaron av curlande. Skulle jag göra nått så fick jag göra det själv. Ibland t.o.m. med ett "det klarar du aldrig" i ryggen. Det och en del andra ogenomtänkta visdomsord, från mamma. Dock, i mitt fall så gjorde det mig stark och gav mig jävlaranamma. Vet inte om min bror blev knuffad i samma riktning dock, tror att han fick mer osäkerhet med sig (vilket nog är mer naturligt). Mest förvånande av allt, på minussidan, är deras ofantligt låga intresse för barnbarnen. De hamnar inte ens på topp-10 listan av prios. Och då är inte ens de 10 mest sakerna speciellt viktiga - sen de slutade jobba. Men det fanns naturligtvis bra saker också, och konstigt nog har en av dem med pengar att göra, vilket fortfarande förvånar mig. När man växt upp och aldrig kunnat be om ett par kronor till glass, så blir man ganska tagen när man kan få låna några hundratusen utan att ens tjata. Antar att de velat värna om "många-bäckar-små tänket". Några kronor till glass hade jag däremot fortfarande inte fått, om jag frågat idag! En annan sak som jag gärna vill ta med mig till min och nästa generation är min mammas matlagning. Att kunna göra ett komplett jul-bord eller silla-gille är snart bortglömt. Samma med att safta, sylta, stoppa korv, göra sylta, leverpastej osv. Göra goda såser. Matlagningskällan vill jag gärna ösa ur. Nu när jag själv snart är medelålders så är man inne i balansfasen. Är de förälder till mig, eller blir jag snart förälder till dem? I mitt fall så är det nog jämt skägg. De vill inte släppa in något beslutsfattande eller rådgivande från mig ännu, medan jag känner att jag är redo att hjälpa till. Kanske inte en maktkamp direkt, men det ligger lite i luften. Kanske har de tyckt att det varit skönt att jag hållt mig på avstånd och bara dykt upp då och då? Jag får väl hålla mig lugn några år till, men en sak ska jag göra redan i år: boka en städfirma till dem som kommer regelbundet. Check.